Det jag ser att några gör, absolut inte alla är att de struntar att berömma hästen efter tävling, eller ett vanligt ridpass. En liten klapp på halsen eller att man använder rösten som berömning är inte för mycket begärt, och speciellt på tävling tycker jag man kan klappa hästen. När det var OS var de även några där som struntade att klappa sina hästar, det tycker jag nästan är lite dålig stil... Vad tycker ni?
Jag klappar hästen efter varje ridpass som gått även om jag tyckte det gick åt skogen. Oftast är det ju inte hästen fel som sagt, de enda gångerna jag inte klappar hästen efter ett ridpass är om de har varit riktigt dumma som att skena iväg med en. Men att klappa tycker jag är viktigt :)
Ligger i sängen nu och mobil bloggar, sista inlägget för idag. Vet att bloggen är extremt ointressant just nu och jag ska försöka förbättra mig men det händer så mycket annat just nu..
Vet ni vad jag kom och tänka på? Jag är verkligen inte en hoppryttare, visst jag tyckte det var kul och hade kunnat göra det en gång i veckan, men jag tycker dressyr är roligare! Var ju lite rädd för att bli så "fäst" vid hoppningen igen men i stället igår var jag ju skräckslagen för att hoppa ca 90 cm. Haha nä men nog ska jag fortsätta träna hoppning men det blir inte så mycket tävling och träning för min del i just hoppning. Kalla mig knäpp men it's just the way it's ;)
I'm so sick of love songs So tired of tears So done with wishing you were still here Said I'm so sick of love songs so sad and slow So why can't I turn off the radio?
Åh.. Nu har man ju inget att "längta" efter.. Nu är liksom allt över, Gud så trist.. Jaja filmen var jätte bra och Jacob lika snygg som vanligt, jag REKOMMENDERAR att ni ser den så fort som möjligt ;)
Jahap vad är bortförklaringen denna gång då för att bloggningen inte är så bra? Haha jo har faktiskt ett prov denna vecka - närmare sagt spanska som jag vill klara, därför.
Håller även att kika på ponnisarna och så håller kanske Fonzie på att bli sjuk igen... Nu håller vi tummarna i , inte igen snälla snälla snälla <3
Japp. Nu kommer det här djupa inlägget varför jag inte bloggat lika bra, varför mina tankar snurrar runt, runt och runt.
Och det är just detta , allt som håller på att hända? Är jag redo att ge upp allt? Som vi tar exempel utlandsresor, de är en av de bästa sakerna jag vet. Om man skaffar häst kommer man ju förmodligen inte kunna åka på utlandsresor som vi har gjort förut, pengarna kommer gå åt hästen. Om vi har häst i Jukkas, så kanske det finns 3 fördelar och 7 nackdelar, nackdelarna är mer än fördelarna, MEN vi får en egen häst. Tro inte nu att jag inte vill, jag vill mer än allt annat, tro mig. JAG VILL VERKLIGEN HA HÄST.
Men jag tänker också på allt, pengarna är kanske det som man tänker mest på. Det blir dyrt med häst och det vet jag ju men ännu dyrare blir det ju om man måste pendla mellan Jukkas varje dag, de kommer ju inte vara gratis direkt. Jag vill ha en ponny, det vill jag verkligen, men är man redo att slänga ut alla pengarna? Jag menar på vilket sätt som helst lönar det ju sig att ha stallplats i Kiruna, det gör det ju faktiskt.
Och vi har inte bestämt oss än. Vi väger fördelarna mot nackdelarna, vi tänker fram och tillbaka, vi funderar. Inget beslut är taget, inget är säkert. Men ändå tänker jag. Man måste ju tänka allt man måste ge upp osv, det handlar typ om att ge och ta. Vad som helst kan hända. Inget utesluts, inget beslutas, inte än i alla fall, inte än.
Shit alltså, bloggen börjar närma sig 1 år. Mycket har hänt under dessa månader det har det verkligen!
Därför tycker jag att det skulle vara jätte roligt om fler kikade tillbaka i arkiven och se hur det gick och hur det var för månader sen! Fox var ju halt större delen av halvåret som gått men nu är han ju äntligen frisk, och kommer ni ihåg att Fonzie åkte på 10 veckors vila pga en förkyldning.
Min fina gammla favorit ponny (Fonzie den Vita) som tyvärr är borta..
Okej i helg har bloggningen legat på minus, det vet jag. Varför då?
Jo får att igår hade jag fullt upp inte en minut åt bloggen, hade stallpass, Fonzie, och allt annat som var tvungen att fixas. Och idag hade ja stallfiket, lucia träning och Fox då. Varför tar jag inte med min mobil till stallet då? Jo för att det är väldigt dåligt internet där , so sorry sorry men ni vet att det kommer att skärpas till.
Nu till lite mer spännande saker. Idag när jag stod i fiket så kom Annika in (min ridlärare) och sa åt min mamma "ja din dotter har verkligen utvecklas så mycket och hon har verkligen blivit duktig på att rida, det börjar ju bli dax att skaffa häst". Vet ni hur bra det kändes? Hur roligt det kändes? Jag blev i alla fall jätte glad, eller vem blir inte det liksom! Sen kommer Elin in i fiket och säger att hon vill säga sin D- ponny Faxen till mig. Jag ska provrida den och lite sånt MEN (med storbokstäver) jag vill inte ha stallplats i Jukkas utan på klubben och det kommer jag kanske få om ca 2 år eller längre... Nu tänker säkert ni som inte bor här i Kiruna , men da vad är problemet du får en ponny och den är lite utanför stan typ?!
Jo mina vänner nu ska jag berätta, det är inte så mycket kompisar där, inget ridhus, kallstall och en aningen dyrare i stallhyra. Så häst får nog vänta (mest troligen). Sen vet jag inte är jag verkligen redo att lämna Fonzie och Fox än? Kommer jag någonsin bli det?
Nä nu ska jag lägga mig , och jag kommer lägga mig med ett leende på läpparna :)
Blev lite sen bloggning men men. Tittade i alla fall på när Ellen red och det är ju faktiskt bra att titta på någon gång, jag menar man lär ju sig ännu mer. Det som jag tycker är bra när man tittar på är att man oftast ser de fel man gör själv, som mina armar kan bli lite för raka ibland och då ser man ju på andra hur det ser ut och vad man kan göra för att åtgärda problemet!
Och så är det ganska bra att en som vågar säga åt en vad man gör för fel och vad man gör som är rätt som tittar på. Som idag sa Ellen det och hon sa att jag verkligen skulle vara ärlig och då sa jag ju , ja du kan få lite för raka armar och ibland är händerna för långt ner. Då kan hon ju liksom jobba på det, när jag bokar allmänridning nästa gång ska Ellen få titta och säga vad jag gör för fel. Jag tycker i alla fall att det är bra och titta och bra att ha någon som kan berätta vad man gör fel efteråt. Vad tycker ni? Tycker ni det är bra att någon säger åt er vad som kan bli bättre? :)
Mot- och framgångar. Besviken, arg, förbannd, glad, lycklig, olycklig, ledsen. Jag är dålig, jag är sämst, jag suger, varför gör jag detta, jag ska sluta.
Tankar som förmodligen alla av oss någon gång tänk. Känslor som förmodligen alla av oss känt. Varför gör vi då detta? Varför trycker vi ner oss själva så självförtroendet sjunker? Varför trycker andra ner oss? Varför kan jag inte alltid få vara glad? Varför kan jag inte också få gråta?
Jag kan inte svara på alla dessa frågor, men jag kan säga att vi är j*vligt bra på att underskatta oss själva, jag är en av dem. Det kan gå skit bra på ett ridpass, men ändå är det alltid något jag vill förbättra, göra bättre, i skolan likadant. Om jag inte få ett A så blir jag skit sur, och just nu med dessa betygskriterier så är det jätte svårt att få A, men jag satsar på det högsta, ALLTID. Och ibland kanske jag pressar mig för mycket? Har ni inte känt någon gång så också? "Nu kanske jag gick lite överstyrd..." Men jag vet en sak som förmodligen de flesta kan bli hundra gånger
bättre på. Att berömma sig själv! För hur svårt är det egentligen att säga, det här gick ju bra!
Vi är alldeles för dåliga på att berömma oss själva, det kanske är mest det som drar ner självkänslan. Det är bra att kunna berömma sig själv, och man gör rätt om man gör det någon gång då och då. Det för ju såklart inte gå övergränsen så man börjar skryta om allt! Men berömm dig själv varje gång efter ett ridpass, t ex detta gick bra och detta gick mindre bra, detta måste jag träna på , detta sitter redan. Gör något sånt varje gång och jag lovar dig att det kommer kännas bättre! :)
Åter igen vill jag och ska jag ta upp den viktiga punkten, DJURPLÅGERI.
Djurplågeri är alltså när djur behandlas illa av människorna, de kan va allt från mindre plågeri till riktigt allvarliga situationer som leder till att djuret dör av plågeriet. På ett eller annat sätt så lider de här djuren, de mår inte bra. Jag tycker djurplågeri ska stoppas, det är inget som ska finnas i våran värld, det är så sjukt lågt att göra illa djur som inte kan försvara sig. Varför gör människor detta då? Förmodligen för de är riktigt dumma i huvudet och har något allvarligt fel.Jag hatar att se djur som plågas, klarar knappt av att se på pogram om det, ni vet på animal planet brukar man ju kunna se såndana där program. Tycker bara de är hemska och har lust att slå ägaren.
Varför väljer man att plåga ett djur som inte ens gjort en någoting? Jag menar bara tjurridning är ju djurplågeri. Hundfighter, misshandel, ensam lämnad, undernärd, sjukdomar, vanskötta allt och mycker mer är djurplågeri. Usch usch usch tål verkligen inte människor som gör detta. De värsta är ju att alla djurraser (nästan) utsätts för djurplågeri, det kan vara allt från en elefant till en liten mus. Men för vissa betyder inte deras liv någoting. Men varför väljer man då att skaffa djur, eller varför väljer man att skada dem? För vad har de egentligen gjort? Ingenting. Dem försöker göra oss glada, försöker stötta oss. Så till alla där ute som håller på med djurplågeriursäkta men dra åt längsta jävla helvete.
Och vet ni vad? Jag klarar inte ens att lägga ut de bilderna på bloggen så i stället får ni väldigt söta bilder.
Och så får ni en fin bild på min älskade hund som jag aldrig skulle kunna klara mig utan. Älskar dig fina Harry <3
Min kompis Viktoria fick en ponny för två månader sig. En väldigt svår, het ponny. Första gången jag såg henne hoppa med den tänkte jag shit kommer hon hålla sig kvar i sadeln, han springer ju som en kanot! Nu är det två månader sig hon fick ponnyn , hon har redan startat i hoppning och en dressyrklass, och nu förbereder hon sig för kuriren. Vet ni hur den där ponnyn har utvecklas sen hon hade honom i början, vet ni hur mycket Viktoria har utvecklas, hon skulle få mycket beröm från mig, jag och många andra såg hur het han var. Det är han ju än men hon har liksom mer kontroll ändå.
De har verkligen utvecklas och jag tror verkligen på dem. De tog dem två månader att börja tävla, hitta varandra. Om ett år vad händer då, Är de på LA nivå? Hehe hörde ni det, det rimmade! De kommer komma långt, även fast vägen kan vara svår kommer de komma väldigt långt. Jag tror på dem, som många andra även gör, här för ni det fina ekipaget Viktoria Rutfors och Rusticates Carlo:
Om ni inte visste det så red jag ju på dressyren förra veckan för sista gången innan efter jul. Känns grymt tråkigt och jag vill verkligen rida Fox, bli bättre, utvecklas! Jag är så himla rädd att han kommer bli förstörd igen eller att jag kommer tappa alla knappar på honom.
Har sätt hur vissa rider honom, jag rider så mjukt så möjligt alla hästar jag rider men med Fox är jag extra känslig då han är känslig i munnen. Men vissa bara sågar och försöker dra ner honom på tygeln, bara vissa, men det gör mig orolig att han kommer bli lika jobbig att rida som han en gång var, vill ha honom där jag har honom nu inte förstörd. Så hoppas att han vet att med mig kan han gå som alltid, jag tvingar aldrig ner honom på tygeln, utan kämpar på med bakbenen istället!
Ja det är typ det jag är orolig för, ska i alla fall boka allmänridning på honom någongång och så fortsätter jag ju ändå rida ut honom på söndagar. Så nu håller vi tummarna så folk har lite medkänsla och inte tvingar ner honom!
Bokstavligen älskar dem här killarna. Tycker dem är skit bra och roliga och kan typ sitta och skratta i min ensamhet när jag tittar på de, vad tycker ni? Är de inte roliga?! :D
En väldigt nära vän till mig fyller år idag, närmare sagt 14 år.
Vi har inte haft det alltid perfekt, vi har bråkat , vi har varit sura på varandra, vi har känt nä nu orkar jag inte nåmer. Men ändå på nåt sätt så hamnar vi alltid tillbaka till varanda. Vi är inte två personer som kommer och går, utan när vi väl är där finns vi verkligen där, vi finns för varandra.
Jag vet att jag kan lite på henne och jag hoppas på att hon vet att hon kan lite på mig. Jag är verkligen ingen person som springer och tjallar, många berättar hemligheter till mig och dem håller jag kvar inom mig, säger inte ett ord, därför känner ofta folk att de kan lita på mig. Den här tjejen hoppas jag speciellt på att hon vet att hon kan lite på mig. Vi har haft motgångar men samtidigt har vi ju haft framgångar. Den som har den perfekta vänskapen med någon, aldrig bråkat eller varit sura på varandra kan väl ta och kommentera det här, om det nu finns någon så skulle det inte vara många i alla fall.
Hur länge har jag känt denna tjej då? Jo ca 3 år tror jag. Det började med att hon började i min ridgrupp och då gick jag i sexan. Vi hade aldrig möts eller pratas så det var ju lite sån stämning. Jag kommer än idag ihåg den första mening hon sa till mig, "hur gick det?". Såklart svarade jag på frågan och ställde tillbaka. Det kanske var där allting började fast vi inte tänkte på det? På tisdagar, det var då jag träffade henne, vi red och pratade inte så hemskt mycket med varandra. Men nu var det ju så att när jag gått ut sexan skulle jag ju byta skola till Högalid och det visade sig att hon gick där. Vi fick önska tre stycken vi ville hamna i samma klass med och hon hade önskat mig. Och det är nog där precis alting började, början på en otrolig vänskap.
Jag började alltså i hennes klass och första dagarna var det ju ganska spänt mellan hela klassen så vi pratade inte heller farligt mycket. Men sen efter ett tag när alla börjat lära känna varandra så började jag och hon även prata mer och mer med varandra. VI umgicks allt mer ofta och det visade sig att vi hade samma intressen utöver stallet då.
Och jag kommer ihåg speciellt när hon frågade om jag ville följa med henne på en tävling i Luleå, hur grymt glad jag blev fast jag kanske inte sa det till henne. Jag blev super glad, jag skulle få följa och hjälpa till med hennes ponny på en tävling. Nu hade vi börjat komma varanda ännu närmre. Helgen där i Luleå var sjukt roligt och jag kommer ihåg minsta lilla detalj , som när jag och hon satt vid poolen och hela hockey laget kom in, när jag sprang och hämtade hennes spö och halkade, när vi gick banan. Jag kommer igåh exakt allt.
Nu blev vi mer allt starkare och starkare vänner och jag följde med på nån till tävling vilket jag också tyckte var sjukt roligt. Att bara sitta där i bilen tyckte jag var roligt, att bara sitta och prata med varandra. Vid den här tiden berättade vi allt åt varandra precis alltl! Men sen var det som att någonting hände, vi blev hemlighetsfulla mot varandra, döljde saker för varandra, det kändes helt enkelt inte rätt. Vi bråkade några gånger men det tog inte länge innan det där "förlåt"- et kom. Vi klarade inte att vara ovänner mer än en dag.
Sakta men säkert började vi om, vi började berätta saker för varandra, började lite på varandra igen, lyssna på varandra. Vi la undan mobilerna och var med varandra, vi blev helt enkelt nära igen. Vi kanske inte är lika nära som vi var förut, vi arbetar än på det, men vi är alldeles strax där, på toppen igen och jag ser fram emot åren som kommer komma. Jag finns om du vill prata, om du vill lyssna, om du vill berätta, om du vill skratta. Ibland beöhver man mot- och framgångar för att komma varandra ännu närmre. Och du är trots allt en av mina närmaste vänner och ingen/inget kan ändra det. Du är en av dem som betyder allt för mig.
Som en syster i nöd, en vän i förtroende, som MOA för alla andra. För mig betyder du sjukt mycket ,hoppas du vet det. Allr det där vi upplevt tillsammans vill jag uppleva igen. Jag vill göra samma saker, jag vill bli ännu närmre. Genom vått och torrt. ALWAYS AND FOREVER.
BOMBEN SLÄPPS VAD HÄNDER? LÄS DETTA EXTREMT VIKTIGT
Det ingen trodde har hänt. Det alla trodde skulle vara för evigt har just nu krossats. En mur rivs, kommer den någonsin byggas upp igen? Igen vet det enda vi vet är att vi kommer finnas men på olika sätt.
Vad har hänt undrar ni nu? Vad kommer hända och vad fasiken är det som händer? Jo bloggen splittras pga olika skäl. Vi är absolut inte ovänner snarare tvärtom närmare än någonsin. Vi har inte bråkat, vi tog det här beslutet tillsammans, just för ett tag sen. Det hela kändes inte lika rätt och bra nå mer, vi ska inte ta bort bloggen, vara borta ett tag, trivs vi inte är vi tillbaka igen. Men det kanske aldrig händer? Vad händer nu?
LOWAfortsätter på AH som vanligt och kommer driva den som sin blogg. Det är ju en blogg för två men förhoppnings vis så kommer hon klara det själv och kanske Alma kommer tillbaka någongång senare. Lowa fortsätter och skriva om hästar , sin resa med Fox och sköthästen Fonzie, tävlingar med mera. Hon tar helt enkelt över denna blogg i en tid, länge eller kort det vet ingen.
ALMA startar en ny egen blogg. Namnet kommer såklart finnas på bloggen som en länk och Alma kommer även skriva ett hejdå inlägg med bloggets namn i. Där kan ni fortsätta följa henne och hennes ponny Red Nec Fox och följa med i deras fram- och motgångar. Det kan hända att hon kommer tillbaka det vet ingen ännu.
"Att driva denna blogg har aldrig varit ett misstag, jag har älskat varje minut. Att få följa med er läsare, få en vän för livet, och framförallt att ni har fått ta del av mitt liv. Min utveckling, detta är som en dagbok för mig, alldeles för speciell för att raderas. Jag hoppas och tror att jag kommer kunna driva bloggen lika bra som den var en gång i tiden" - Lowa
"Fast fram- och motgångarna har jag aldrig ångrat detta. Alla dessa månader som bloggen funnits har det alltid känts bra, alla dagar kan inte vara bra, vissa kommer vara dåliga , it's just the way it is. Att Lowa bestämde sig för att ta bloggen själv gjorde mig glad, hade nog inte kunnat radera bloggen med alla inlägg osv, alla minnen en dagbok för livet liksom. Jag har lärt mig grymt mycket, den svåra och den lätta vägen och det är så det kommer fortsätta. En vän för livet fick jag också på köpet. EN VÄN FÖR LIVET, det är stort det. "- Alma
Vi älskar alla er läsare! Varenda en av er som någonsin läst, klickat in på våran blogg. Ni kommer alltid betyda och har alltid betytt allt för oss. Utan er ingen AH. Tack återigen för allt. Ny dag , ny vecka, nya andetag.
